Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år. För 3 år sen bestämde vi oss för att vi var mogna att skaffa barn så vi slutade med den ”säkra metoden”. Eftersom jag alltid har varit orolig för att inte kunna bli gravid har jag aldrig tagit p-piller. Trots det hände ingenting så jag började kontrollera min ägglossning (ÄL) med ägglosningsstickor. Min mens var regelbunden och med hjälp av stickorna kunde jag konstatera att jag hade ÄL. Jag höll på och testade ett par månader och det blev en väldigt jobbig period, dels för att jag inte blev gravid trots att vi hade sex vid ÄL, dels för att vi inte alltid hade möjlighet att ha sex när jag hade ÄL. Min sambo är nämligen musiker och var runt och spelade ganska mycket. Det gjorde att jag kunde bli irriterad på honom för att det inte funkade. Till slut kände jag att det blev för mycket med kontroll av ÄL så jag slutade och då kände jag mig mer avslappnad.
Förrförra sommaren berättade en vän till mig att hon var gravid och att hon hade gjort IVF-behandling. Jag visste att hon hade försökt bli gravid lika länge som jag och vi pratade mycket med varandra om våra problem. Jag bestämde mig då att om jag inte blir gravid till december det året så skulle jag också kontakta fertilitetsmottagningen.
Januari 2007 ringde jag för att anmäla oss för utredning och det kändes både jobbigt och skönt. Min sambo blev lite arg på mig för att han tyckte att vi inte hade försökt tillräckligt på egen hand. Eftersom jag hade hört att det kan ta ca ett år innan det händer nåt så tänkte jag att vi kan ju fortsätta försöka under tiden. Redan i maj fick vi komma på ett första besök och jag blev så glad för jag trodde att det skulle gå fortare. Det vi fick göra på det första besöket var att lämna spermaprov och jag fick lämna blodprov. Sen gick veckorna och vi hörde ingenting. Till slut ringde jag själv och frågade om vi skulle få komma snart igen för att få svar men då fick jag veta att dom hade så mycket att göra och det snart var semester så vi skulle inte få komma förrän efter sommaren. Nu började det bli jobbigt för mig igen för jag blev så fixerad vid tiden och jag höll på och räknade på när vi skulle få komma och när jag skulle kunna bli befruktad, för jag var säker på att vi skulle få göra en IVF-behandling.
Under sommaren var jag utomlands i 6 veckor vilket var skönt för då kunde jag koppla bort tankarna ett tag. Nästa gång vi fick träffa läkaren var 27 september. Då gjorde dom en gynundersökning på mig och tittade på min sambos testiklar. Samma dag fick vi beskedet att allt såg bra ut hos mig men min sambo hade få och slöa spermier. Jag var glad att allt var bra med mig eftersom jag har trott att det är mig det är fel på men min sambo tog det hårt förstås. Vidare informerade dom att vi skulle gå vidare med en IVF-behandling och att jag skulle börja med hormoner. Återigen började jag räkna på tiden och tänkte att jag skulle kunna vara gravid i okt/nov men nu skulle jag bli besviken igen för man vill göra kromosomtest på min sambo och det skulle ta 6 veckor att få resultat. 9 oktober lämnades spermaprovet och när det hade gått 6 veckor och vi inte hade fått besked så ringde jag återigen för att få svar. Då fick jag veta att provsvaren hade kommit 2 veckor tidigare. Nu började jag bli riktigt irriterad för det kändes som att dom struntade i vad vi gick igenom och bara ursäktade sig med att det var så mycket att göra. Vi skulle få komma på ännu ett besök för att diskutera hormonbehandlingen men nu var vi inne i december och då hade dom inte tid och sen kom julen emellan så nästa besök blev 10 januari 2008. Nu började jag bli lite lugnare för nu skulle allting börja.
Jag började med hormonbehandling 21 dagar efter senaste mensens första dag. Hormonet Synarela som togs som nässpray fungerar som så att den hämmar spontan ägglossning. Synarela ska egentligen tas i 2 veckor men jag fick ta det i 3 veckor eftersom läkaren skulle ha semester. Återigen ett irritationsmoment. Därefter skulle jag börja med nästa hormon, Puregon, som stimulerar äggstockarna så att dom kan producera ägg. Puregon skulle tas genom injektion och det skulle jag göra själv hemma. Jag var väldigt nervös inför det men det var inte så farligt. Dosen som ges är samma för alla i början (150) men man ska kontrollera det genom blodprov. Jag hade blivit förvarnad om att man kunde få humörsvängningar, gå upp i vikt och må lite dåligt av hormonbehandlingen men jag mådde jättebra och gick inte alls upp i vikt. Det enda var att jag var trött på eftermiddagarna och att jag svettades på nätterna.
Det första blodprovet togs den 25 februari för att se om jag var tillräckligt nedreglerad för att börja med Puregon och det var jag så jag fick börja med injektionerna dagen därpå. Nästa blodprov togs 6 dagar senare och det var också bra. Men sen hände nånting. Jag själv märkte ingenting men när nytt blodprov togs 3 dagar efter det förra så hade mina hormonvärden stigit så pass mycket att jag fick halvera dosen på torsdagen för att sen inte ta nånting alls dom sista 2 dagarna. Det var en överstimulering. På fredagen var jag på kontroll för att räkna äggblåsor och ägg och jag hade så pass många att det räckte med behandling så på söndagen den 7 mars fick jag ta den sista sprutan som är äggmognadssprutan.
Den 11 mars åkte vi till Carl von Linné kliniken i Uppsala för att plocka ut äggen. Det är en mycket behaglig miljö med dämpad belysning som inte alls påminner om sjukhus. Vi hänvisades till ett rum där jag kunde vila i ca 1 timme först och under tiden fick smärtstillande tabletter och morfinspruta. Själva äggplockningen, som var en jobbig upplevelse, går till som så att man går in vaginalt och punkterar äggblåsorna och suger ut äggen direkt in i en skål. Det hela tog ca 10 minuter och jag var väldigt yrslig under ingreppet. Min sambo fick förstås vara med som stöd vilket var skönt. Sen fick jag hjälp in på rummet igen och då fick jag så ont i magen att jag trodde hela innehållet skulle komma ut. Jag fick be om mer morfin. 20 ägg hade dom plockat så det var inte konstigt att det gjorde ont. Efter ca 1,5 timmar kändes det lite bättre så vi kunde åka hem men jag hade svårt att gå rakt och fick även ta smärtstillande tabletter även när jag kom hem. Innan hade jag varit så kaxig och trott att jag skulle jobba dagen därpå men det gick förstås inte utan det var bara att ligga hemma och vila. Två dagar efter äggplockningen var det dags att sätta tillbaka ägg. Jag hade inte vågat ringa innan för att kolla om dom hade lyckats med befruktningen men då hade dom väl ringt tänkte jag.
Man hade lyckats befrukta 7 ägg med hjälp av ICSI eftersom spermierna var slöa och det ansågs vara ett bra resultat. Återinförandet var inte alls lika jobbigt och det tog bara nån minut. Man förde in ett ägg och resten fick frysas in. Det häftiga var att vi fick se det befruktade ägget innan genom en förstoring på en monitor och man kunde se att det hade börjat dela på sig. Sen var det hela klart och det var bara att åka hem igen. Nu skulle jag fortsätta med ett sista hormon som man tar vaginalt och det var inte så trevligt för det rann hela tiden så jag fick använda tunna bindor.
Samma kväll började jag känna mig trött och hade det lite tungt med andningen. Jag tänkte inte så mycket på det utan trodde att jag bara var trött efter alla ingrepp. Morgonen därpå blev jag mycket sämre och jag fick mer problem med andningen och pulsen blev högre. Jag ringde in till sjukhuset och fick veta att jag skulle komma in akut. Jag hade alltså blivit överstimulerad av alla hormoner och höll på att svimma flera gånger. På sjukhuset var dom beredda med läkare och sköterskor och jag var tydligen kritvit i ansiktet så jag kopplades på dropp direkt och fick stanna kvar för observation. Jag blev bara sämre och sämre och kunde varken äta eller dricka och värst av allt var att magen började svullna. Den blev så stor att jag såg ut och vara i 5:e månaden. Genom ultraljud kunde man se att jag hade massor med vätska i buken och jag gick upp 4 kilo på bara 3 dagar. Jag fick blodförtunnande sprutor eftersom det fanns risk för blodpropp. 6 dagar fick jag ligga inne innan det började gå tillbaka. Då visste jag fortfarande inte om jag var gravid.
En vecka senare gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt. Jag kunde knappt förstå att det var sant så jag gjorde ett till dagen därpå. Det visade samma sak. Det var helt fantastiskt! Jag kände direkt på brösten att det händer saker, brösten blev större och var jättespända. Eftersom jag hade råkat ut för överstimulering blev jag kallad för ultraljud 2 veckor efter att jag skrivits ut från sjukhuset och då var jag i 5 veckan. Man ville kolla då att vätskan i buken avtagit. Det såg bättre ut men jag fick ändå ett återbesök 2 veckor senare. Då kom chocken! Jag fick veta att det inte såg bra ut och att fostret borde vara större samt att man borde kunna se hjärtslag. För att vara på den säkra sidan fick jag en ny tid vecka därpå men jag kunde känna att något var fel för jag kände mig inte gravid längre. Brösten var inte lika spända längre. Andra gången blev inte beskedet annorlunda så man kunde konstatera att det skulle leda till ett missfall. Eftersom jag inte ville gå och dra på det så fick jag mediciner som sätter igång missfallet. Jag fick missfall för 4 dagar sen och jag blöder fortfarande lite grann.
Det viktiga i det hela är att ha någon att prata med. Vi fick komma på ett besök hos en kurator och det var obligatoriskt men jag tyckte inte att det gav så mycket. Däremot har jag haft mycket stöd och hjälp av mina vänner som har gått igenom en IVF-behandling. Jag hade fått så mycket information att jag nästan visste vad som skulle hända vid varje besök och jag visste hur jag skulle känna vid äggplockningen. Det enda jag inte var beredd på var missfallet.
Nu vill jag bara att det ska gå över, att jag ska få en vanlig menstruation så att jag därefter kan göra ett nytt försök med ett av mina frusna ägg. Jag hoppas på bättre tur nästa gång.
/Dimitra
» Läs mer om fertilitetsbehandling
10 januari 2013
