Jag vill vara perfekt.
Jag vill vara smal, snygg, smart, social, pedagogisk, lugn, bästa mamman, bästa frun, bästa kompisen, bästa allt. Med tiden har jag insett att det är nog är rätt stora krav jag ställer på mig själv, men å andra sidan verkar ju alla andra klara av det, så det vore väl rätt illa om inte jag också fixar det?
För visst känns det så ibland? Som att alla andra har ”allt”, medan man själv knappt ens kan koka ägg utan att bränna ner huset. Ändå har vi alla tagit oss någonvart i livet, många av oss säkert längre än vi hade trott.
Jag har familj, hus, ett bra jobb och goda vänner. Ändå väntar jag ständigt på att bli avslöjad. Vilken dag som helst kommer chefen upptäcka att jag är helt inkompetent, mina vänner kommer vakna upp och undra varför de ödslar tid på en sån som jag och socialen kommer att hämta mina barn, för man får faktiskt inte vara hur dålig som helst när man är en mamma. Varför maken inte packat väskorna redan för flera år sedan, det är absolut ett mysterium…
Nåväl, medan jag väntar på katastrofen gör jag vad jag kan av situationen. Jag lagar maten som visserligen är mer enformig än jag hade önskat men som har fått barnen att växa precis som de ska (ibland har även jag tur). Jag går till mitt jobb och får saker gjorda, jag skrattar med mina vänner, kysser min man och kramar mina barn. Jag håller näsan över vattenytan. Just över vattenytan.
Barnen är snuviga och jag berättar historier om hur de onda bakteriegubbarna slåss med de vita blodkroppsgubbarna i kroppen, hur feber beror på att bakteriegubbarna springer skitsnabbt där inne för att inte bli fångade av de vita gubbarna och hur hjärnan ringer runt till olika delar av kroppen och talar om hur saker och ting ska funka.
Jag talar om för barnen att jag älskar dem och att de är bra, att de kan bli precis vad de vill, och i slutet av dagen hoppas jag att jag gett dem något de kan ha nytta av i sitt liv. De är perfekta, mina barn, så de förtjänar det allra bästa, de förtjänar en perfekt mamma.
Eller?
Tänk om det faktiskt inte är nödvändigt att vara perfekt? Världen är ju inte perfekt, så tänk om det är så att jag i min jakt på perfektion ger dem en falsk bild av hur saker är eller hur de ”ska” vara?
Tänk om jag gör alla en otjänst? Tänk om det bästa faktiskt är att vara en mamma/fru/vän/kollega som är en människa, en människa som gör rätt ibland och fel ibland, en människa som tycker det är okej att äta makaroner 5 dagar i veckan, som kan skratta åt att det är stökigt och istället säga att det ger mer tid till mys och historier och kramar, en människa som lägger sin energi på att leva istället för att försöka vara ”rätt”.
Tänk om jag faktiskt duger precis som jag är? Det står ju så i böcker om sånt här – ”du duger som du är”, men hur gör man för att verkligen tro på det?
Många frågor men inga svar… Hur gör du?
25 mars 2013
