Det halvfulla glaset – en intervju om ett pars långa resa mot att bli föräldrar
När Märit mötte sin sambo så visste hon direkt att detta var mannen som hon ville bilda familj med. Efter ett års förhållande började de planera för sitt kärleksbarn, men månader blev till år och inget hände. Det här är berättelsen om en resa genom känslor, fertilitetsbehandlingar, hopplöshet och sorg.
Märits tankar och funderingar ledde till slut fram till boken ”Hur kom jag till?”, en mycket läsvärd bok!
Hej Märit! Hur känns det att vara niomånaders allra första intervjuoffer?
– Det känns ärofullt att få vara första kvinna ut i en lång rad av personer och intressanta ämnen. Spännande – det är inte var dag man sitter i ”heta stolen” och blir intervjuad.
Berätta lite om dig. Vem är du?
– En norrländsk tjej som fyllt 40 år. Bor sedan 1,5 år tillbaka i hus, som ger oss massor med fritidssysselsättning, utrymme och härlig inspiration. Hittills har vi bott i compact living på 60 kvadratmeter. Trångt och gemytligt mitt i stadskärnan. Men nu har vi trädgård med jordgubbsland, rabarber och rödvinbärsbuskar. Egen tvättstuga och egen infart att skotta på vintern. Vi njuter till 100 procent.
Vad pysslar du med i vanliga fall?
– Jag jobbar som Art Director på en reklambyrå med bl a idé, kampanjupplägg, grafisk formgivning, layout och illustration.
Gift/sambo?
– Jag är sambo med en underbar man. Som bonus fick jag två fantastiska barn – de är idag vuxna och utflugna, 21 och 26 år gamla. Dock inga gemensamma barn ännu.
När kom ni på att ni ville ha barn?
– Ja, det var väl ungefär i samma ögonblick som vi såg varandra *skrattar*. Vi har nu varit ett par i ca 13 år. Jag var 27 och han 39 år. Vi hade varit tillsammans i ca 1 år när jag slutade med mina P-piller. Det är alltså 12 år sedan vi började planera för vårt gemensamma kärleksbarn.
När förstod ni att det inte bara var ”normal” väntan på att bli gravid?
– Vi trodde att vi skulle bli gravida på en gång – som alla andra … Vi lät det bara rulla på en tid. Sedan när månader blev till år, började vi med diverse knep och huskurer och prövade alla tips, som kom från höger och vänster. Zonterapi, akupunktur, chiropraktik, homeopati, healing, vitaminer, att räkna dagar och göra ”trådprov”.
Vad kände du/ni när inget hände?
– Jag började känna mig rejält stressad. Åren gick och vi längtade enormt efter ett gemensamt barn. Det kändes som precis ALLA andra fick stora runda magar och drog omkring på barnvagnar – om och om igen. Vi upplevde syskon och sladdbarn komma på rad. Så här efteråt vet jag att det var nu som jag började deppa ihop och sakta gå ned för räkning. Men jag försökte hela tiden hålla skenet uppe. Jag har alltid trott att om man bara kämpar på och biter ihop, kommer allt att lösa sig till slut. Så det var verkligen frustrerande när inget av det vi gjorde hjälpte. Jag blev mer och mer ledsen, lättirriterad, lätt för att gråta, orolig, stressad och kände mig otillräcklig och helt misslyckad. Självkänslan blev sämre och sämre. Jag skuldbelade mig själv.
Hur blev ni bemötta när ni första gången sökte hjälp? Hur kändes det att ringa det där samtalet? (Vart sökte ni hjälp? Vårdcentral? Barnmorska? Gyn? Läkare?)
– Det var när jag var på en rutinmässig cancerkontroll på gyn. Jag passade på att fråga sjuksköterskan vad vi skulle göra. Det hade då gått ca 4 år. Hon skrev en remiss till Kvinnokliniken på en gång. Vi var inne i systemet – nu skulle det nog ordna sig.
Berättade ni för er omgivning (släkt, vänner, kollegor) hur det låg till? Hur reagerade de?
– Till en början var det många glada tillrop. Vi förlovade oss och många antydde att det vore trevligt med småbarn. Vi skrattade och sa ”visst, det vore inte dumt, men de kommer inte som på beställning”. Efter åren som gick blev det mer och mer tyst. Några trodde nog att jag var en ”karriärskvinna” … Endast dem i närmaste kretsen, visste hur hårt vi kämpade. Från en början ville jag inte alls prata om det på jobbet. Jag försökte bara hålla god och glad min och ombesörja läkarbesök och långa resor i hemlighet – det är så privat. Ofta är omgivningen förstående och menar väl. Men de mest märkliga kommentarer kan komma från oväntat håll, som gör väldigt ont. Man vill inte ”släppa in” dessa oförstående och ”elaka” personer i sitt privatliv. Idag förstår jag att det handlar om okunskap och vår mognad – vi har hunnit ljusår före många när det gäller att tänka i dessa tankebanor. Vi har ju varit tvungna. Nu är vi rätt öppna med vår ofrivilliga barnlöshet och våra behandlingar – efter så många år har man blivit rätt luttrad.
Hur valde ni metod för att gå vidare?
– Vi fick efter infertilitetsutredningen diagnosen ”oförklarligt barnlöshet” och vi remitterades vidare till en specialist på området. Nu var vi inne på vårt sjätte år. Där föreslog läkaren provrörsbefruktning. Flera olika metoder och kombinationer resulterade i fem avslutade och tre fullbordade IVF. Jag hade förfärligt dålig kvalitet på äggen och de var dessutom väldigt få till antalet. Doserna maximerades och behandlingstiderna dubblades, men det lyckades ändå inte att få fram mer än några halvrisiga ägg åt gången. Läkaren satte till slut punkt för fler IVF med egna ägg. Det var helt enkelt ingen idé. Efter ytterligare väntan, utredningar och nya köer, påbörjade vi äggdonationsbehandlingar, som nu hade hunnit blivit lagligt även i Sverige.
Har ni fått bra information? Bra läkare?
Den mesta informationen har jag letat mig fram till på egen hand. Som en mullvad har jag grävt överallt för att ta reda på hur man kanske kan lura eller blidka naturen. Snokar ständigt reda på rapporter och nyheter inom medicinsk forskning och frågar ofta mina läkare om det är relevanta tips för oss. Jag har förstått att det finns mycket kvar att göra vad gäller forskning inom infertilitet – det chansas och antas fortfarande rätt mycket. Det har även varit turer i behandlingarna, som varit rätt struliga. Viktiga mediciner som inte funnits, när jag skulle hämta dem. Råkat bli skickad till fel klinik m m. Men så här i efterhand, har dessa omvägar gjort oss enormt vakna och insatta. Vi tar inget för givet – jag dubbelkollar allt och tar hellre reda på för mycket än för lite. Vi har i det stora hela fått många fina kontakter och mycket, mycket bra bemötande genom åren.
Var det en självklarhet att gå vidare? Skulle du/ni gjort samma val idag med många års erfarenhet nu bakom er?
– Om jag hade vetat att jag faktiskt hade helt urusla egna ägg, hade vi lagt våra pengar, all tid, kraft och energi på äggdonation redan från början. Allt är enkelt att tycka till om, när man har facit i hand. Men det har gått många år till onödig väntan och många onödiga och jobbiga IVF-behandlingar. Men det har hela tiden känts självklart att fortsätta. Svårt att ge upp när det hela tiden kommer nya metoder och nya möjligheter. Det är en smärtsam livskris att börja inse att det kanske inte blir som man har tänkt, så visst har det funnits mörka stunder…
Kan du berätta om hur det är att gå igenom äggdonationsbehandling?
– Förberedande samtal och bedömning om parets lämplighet som föräldrar. En passande donator matchas ihop enligt längd, hudfärg, vikt och hår- och ögonfärg. Äggdonatorn hormonstimuleras med mediciner i pillerform och sprutor. Mottagaren får också hormoner för att synkas ihop och bli fysiskt förberedd att kunna ta emot och behålla ägget. Ultraljudsundersökningar görs på både donator och mottagare för att se att allt utvecklar sig som det ska. Efter några veckor kommer donatorn till kliniken och äggen plockas ut, på samma sätt som vid vanlig IVF. Ungefär samtidigt kommer mottagarparet och mannen lämnar spermaprov. Urval och befruktning sker med odling i värmeskåp ett par dygn. Sedan förs de befruktade äggen in i mottagande kvinnans livmoder, som vid IVF. Mamman får oftast fortsatt hormonstöd och sedan är det den långa väntan till graviditetstestet. Finns det ytterligare fina ägg som kan leda till graviditet fryses de ned som längst i 5 år. Paret och donatorn är anonyma för varandra. Mottagarna räknas som juridisk och biologiska föräldrar. Barn som kommer till genom donation har dock rätt att få reda på sitt genetiska ursprung.
Har du/ni någonsin velat ge upp?
– Ja usch, många gånger. Vi har trott att det hela var lagt på hyllan för gott. Slut. Finito. Men sedan har det kommit nya metoder eller att jag har kommit fram i någon evighetslång kö, då tänds förstås nytt hopp. Äggdonation – för mig en fantastsik möjlighet med nya stora förhoppningar. Man blir nästan förbaskad på sig själv över att man är så himla hoppfull hela tiden. ”Herregud människa, släpp taget någongång!”. Det är oftast just det som är så jobbigt med barnlöshetskrisen. Hela tiden kommer nya möjligheter. Man vill ju kunna säga att man gjort ALLT. Så länge det finns hopp, måste resan fortsätta … Ett tag till. En gång till.
Speciellt tungt var det när första äggdonationen misslyckades. Jag var totalt nedkörd i immunförsvaret, drog på mig förkylningar, infektioner och allergier stup i kvarten – jag blev deprimerad. Började på en ny ÄD-behandling, men den fick avbrytas, då jag var i alltför dålig form. Hittills hade det gått tio år av enträgen kamp. Jag blev sjukskriven. Gjorde ett års uppehåll för att samla ihop ny kraft och energi för ett FET. Även den behandlingen avbröts, den här gången p g a att de såg en konstig skugga på ultraljudet. Tre läkare diagnostiserade samma sak – det var en stasad, uppsvullen och vätskefylld äggledare. Om den skulle läcka, blev det en ogynnsam miljö i livmodern och ett ägg skulle kunna stötas bort. Remiss till operation. Opererade bort båda äggledarna. Men det var inget fel på äggledarna. Men det var nog bäst som skedde ändå – operationen eliminerade en eventuell framtida risk för utomkvedshavandeskap. Rehabilitera och samla ny kraft. Nytt FET-försök – gjorde äntligen en ägginsättning, men inte heller denna gång funkade det. Man rasar och når botten. Men ”simmar upp igen” och inser att – hur eländigt det än är, så kan man komma igen. Det finns alltid en blå strimma bland de grå molnen.
Vad står ni idag? Behandlingar?
– Parallellt med landstingsförsöken, ställde vi oss i en privat kö på IVF-kliniken. Just nu är vi mitt uppe i en ny äggdonationsbehandling. Vi har fått en ny donator och vi är åter fyllda med bubblande hopp. Men denna gång är vi nog mer lugna och sansade än vi någonsin har varit tidigare. Vi är nu inne på det tolfte året och har mycket med oss i bagaget. Men allt är verkligen inte av ondo. Vi har blivit rätt härdade och samlade. Vi har fått någorlunda kunskap om alla steg i behandlingen och vi kan fokusera, men även släppa fokus och ”ta semester från alltihop”. Den viktigaste insikten är att vi blivit övertygade om att ett nytt misslyckande inte kommer att knäcka oss. Vi kommer upp igen – det har vi alltid gjort.
Förvånande många menar att man alltid bör adoptera om man inte på egen hand kan få barn på biologisk väg. Hur ser du/ni på det?
– Åh många, många har rått oss att adoptera. Tanken har snuddat oss. Och vi har naturligtvis pratat om den möjligheten. Men vi har valt att inte gå vidare. Det finns en anledning till detta och det är att jag har haft glädjen att dela vårdnaden med min sambo av hans två underbara barn. De var 7 och 12 år när de kom in i mitt liv. Jag har varit som deras adoptivmamma i alla avseenden – fast utan adoptionspapper. Jag älskar dem mycket och de är enormt viktiga i mitt liv.
Valet är helt upp till var och en. Alla bär vi med oss olika saker som gör att det känns logiskt eller inte att adoptera. Det är bara en av flera fantastiska möjligheter att bilda familj.
Många människor möts ju på Internet idag. Finns det några mötesplatser för ofrivilligt barnlösa, där man kan få råd och stöd som du rekommenderar?
– Jag var ofta ute och läste på mötesplatser på internet, bl a niomander.se, familjeliv och villhabarn.com. Ibland skrev jag inlägg och frågor eller uppmuntrande ord. Men under perioden som jag besökte sidorna som mest, mådde jag som allra sämst egentligen. Jag orkade inte riktigt använda chatrummen fullt ut. Jag ville helst läsa mig till kunskap och sökte fakta, behandlingsmetoder och jag googlade på alla möjliga kombinationer som kunde tänkas ha något sorts samband. Jag beställde bl a hem alla mina journaler för att se om jag kunde hitta någon röd tråd. Arbetet med frågorna kring vår barnlöshet gav mig tröst —att få ”jobba” mig ur krisen. Men den som varit min allra största coach och stöd är helt klart min sambo. Vi har vänt och vridit på varenda sten i timlånga samtal kvällar och nätter igenom. Min familj och några av de närmaste vännerna har också varit och är ett enormt viktigt stöd. Det är lätt att känna sig ensam med sina känslor. Därtill att hitta en bra kurator eller psykolog för professionella samtal är jätteviktigt och som jag verkligen rekommenderar.
Du har ju skrivit en jättefin bok som handlar om äggdonation och provrörsbefruktning som riktar sig till barn. Boken ska vi ju även lotta ut i samband med denna intervju (tävlingen avslutades 10/7).
Berätta om när du kom på iden att skriva boken. Är boken del i en bearbetningsprocess?
Den här boken är ett resultat av alla tankar och funderingar, som jag haft under åren. Till en början var det nog ett sätt att bearbeta det faktum att vi skulle påbörja behandling inför äggdonation och min ventil har alltid varit att ”skriva och rita av mig”. Det här är en bok som i första hand är tänkt som ett verktyg för föräldrarna – när de tillsammans med sitt barn berättar om provrörsbefruktning och äggdonationen. Informationen bör växa fram i takt med barnets frågor och den här boken kan vara en del i de första stegen.
Återkommande är att många på t ex olika chattsidor efterlyser just litteratur. Det finns traditionella mamma-pappa-barn-böcker, men det är svårt att finna passande barnlitteratur inom äggdonation och provrörsbefruktning. Jag letade med ljus och lykta efter en sådan här typ av bok, men jag hittade inte någon som jag tyckte skulle passa oss och vår situation. Jag samlade ihop mina illustrationer, textutkast och startade ett bokförlag, där jag till slut kunde förverkliga mina idéer om denna barn- och föräldrabok. Det är en lite annorlunda och mycket enkel hur-kom-jag-till-berättelse, som passar barn från ca 4 års ålder. Finns sökbar hos alla bokhandlare både på internet och på stan genom ISBN 978-91-633-2328-7. (http://jellonforlaget.blogspot.com/ )
Denna intervju kommer att läsas av många tusen människor, några antagligen i en liknande sits som dig/er. Finns det något som du skulle vilja säga till alla de som kommer att läsa detta?
Egentligen är just sådana här käcka råd så svåra att både ge och få. Allt är så enormt personligt och hela situationen för var och en ser så himla olika ut, utifrån alla livets byggstenar och erfarenheter. Det viktigaste är nog att sätta på sig de stora öronen och lyssna inåt.
Några saker som hjälpt oss genom åren har varit att:
- försöka ta ”semester” i sorgearbetet. Man orkar helt enkelt inte vara ledsen hela tiden. Vi bestämde oss t ex för ”nu gör vi inget mer åt det här förrän till slutet av augusti. Till dess ska vi inte fundera på det här. För vi kan inte göra mer åt det just nu, utan vi tar det då”.
- vara påläst gjorde mig lugnare och tryggare. Jag kunde få ett litet försprång och därigenom ha möjlighet att ställa de ”rätta” frågorna. Att inte behöva känna mig så fullständigt utelämnad – hela tiden – vilket man gör rätt ofta ändå …
- få utlopp för sina tankar och funderingar. Tror att det är viktigt att ha någon sorts ventil. Oavsett om det är att chatta, prata med sin man, sin bästa vän, skriva, rita, gå i samtalsterapi, yoga, gråta eller ut och springa i naturen. Sätten är många …
- försöka att inte stänga in sig i sin ”infertilitetsbubbla”. Tillåta sig att göra roliga saker, att SE varandra i förhållandet, odla sina intressen, unna sig att må gott och skratta – det är viktiga faktorer för att orka.
Hur ser du/ni på framtiden? Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det beror på dagsformen. Men jag tenderar till att se det halvfulla glaset allt tydligare och mycket oftare nu för tiden. Framtiden känns ljusare och bättre ut än på mycket länge. Jag har jobbat mycket med mental träning. Det hela är mycket tack vare att min sambo är en mycket positiv, god och trygg coach i mitt liv. Om man bara stannar upp lite och ser sig omkring, finns många bra grundstenar till ett gott och rikt liv.
Vad ska du göra i sommar?
Det en hel del renoveringsprojekt på gång här hemma – både inne och ute. Sedan står trädgården och vill ha en hel del uppmärksamhet. Jag går direkt ned i varv när jag får stoppa fingrarna i jorden. Traditionsenlig midsommarfest med släkt och vänner i sommarstugan, och så måste boken ”Hur kom jag till?” marknadsföras.
Stort tack för pratstunden och lycka till i framtiden!
23 april 2013
