Att få barn är en stor och livsavgörande händelse. Som förälder kommer man att få följa utvecklingen hos en ny människa och man kommer mycket länge att vara en av de viktigaste personerna i sitt barns liv.
Det finns gott om myter om livet som mamma/pappa som ofta odlas och späs på i böcker och broschyrer om graviditet, förlossning och livet som förälder vilka kan bidra till att en kvinna (och även en man) känner sig deprimerad och misslyckad som förälder.
Exempel på sådana myter kan vara att en mamma instinktivt vet hur hon skall sköta om sitt barn. Att bindningen till barnet alltid sker omedelbart. Att barnet aldrig är gnälligt, att amningen alltid funkar för alla, att man ska vara glad och tacksam (med andra ord bara le, le och LE) för barnet och att allt ska vara perfekt. Lyckliga familjen liksom.
I verkliga livet är det verkligen alltid inte på det viset.
En mamma och en pappa behöver lära sig hur hon/han skall sköta om sitt barn. Bindningen tar ofta tid, det kan ta månader för vissa. En del barn är lättare att ta hand om än andra. För en del kvinnor funkar amningen med en gång och känns jättebra, för andra är amningen en hemsk upplevelse och för vissa funkar det inte alls oavsett om dom vill eller ej.
Det finns inga perfekta mammor eller supermammor och dom flesta, både mammor och pappor, känner sig jäkligt trötta och frustrerade i början. Det, om något, är normalt!
De kvinnor och män som påstår att allt med att vara förälder är lätt och rena drömmen och att deras barn minsann aldrig
(bla bla bla) ljuger antagligen eller så har dom haft en oehörd tur.
Den första tiden hemma börjar man lära känna sitt barn och det tar ofta ganska lång tid innan man till fullo känner sig bekväm.
Det kan vara jättejobbigt periodvis. Man älskar sitt barn, men som en vis tjej skrev, så kan man ibland överväga att sälja det till siberiska bönder.
Nu log ni säkert. Jodå, så kan det faktiskt kännas
och nu skrattar många och tänker så kommer inte jag känna. Det är ju förstås möjligt men om du hamnar där så vet du iallfall att du inte är ensam.
En annan mycket klok och förståndigt och lugn person sa till mig att hon faktiskt, under de mest jobbiga ögonblick när hennes son var bebis, kunde förstå varför folk skakade ihjäl sina barn eller slängde ut dom genom ett fönster.
Ja, nu ler ni säkert inte längre. Nä, det är verkligen ingen rolig tanke att tänka att man som en normal sansad person (som både ryser och skakar på huvudet och förfäras åt kvällstidningarnas stora rubriker) faktiskt kan komma att förstå varför något sådant sker
och nästan (bara nästan) känna sympati med förövaren.
Men så kan det bli.
Nu ska ni inte bli rädda, ni som ska bli föräldrar eller ni som är nyblivna föräldrar. Långt ifrån alla har det såååå jobbigt. Det kan gå, och kommer att gå för de flesta av er, jättebra! Det tar lite tid men ni kommer att klara det här och känna er bekväma, ja ganska iallfall, i rollen som förälder.
Men
En av tankarna med denna sida är att alla sidor av en graviditet och föräldraskap ska komma fram. Inte bara det som är fint och enkelt. För det ger ju verkligen ingen rättvisande bild. Jag vill vara ärlig.
Som förälder kan det kännas jobbigt när man inte kan tyda sitt barns signaler vilket inte är helt ovanligt i början (och inte speciellt konstigt heller). Då kan det vara bra att veta att man inte är någon dålig förälder för det. Så är det nästan för alla. Det kan ta ett tag innan man har lärt sig att trösta sitt barn eller innan man känner sitt barn. Det är ju en ny bekant och man kan inte förvänta sig att man förstår allt på en gång.
När barnet skriker vill det tala om något, till exempel att det är trött, hungrigt eller att det inte vet vad det vill. Som förälder försöker man förstå vad det är barnet menar och hjälpa det och det kan vara frustrerande och jobbigt att inte förstå.
Man kanske prövar att ge mat, försöker få barnet att komma till ro eller masserar magen om man tror att barnet har magbesvär. Många gånger lyckas man lugna barnet, men ibland är det ledset vad man än gör. Då kan det kännas tungt och man kan känna sig lite frustrerad och misslyckad. Men kom ihåg att ni inte är ensamma om det här! Om man inte får barnet lugnt kan det vara bra att tänka på att det inte alltid går – barn är helt enkelt ledsna ibland.
Alla barn är unika och de har olika personligheter redan från födseln, så du kan inte jämföra ditt barn eller dess utveckling med andra barn. En del barn visar tydligt när de är hungriga eller trötta. Andra barn kan vara otydligare i sitt sätt att uttrycka sig och då kan det ta längre tid att lära sig förstå vad de menar. En del äter mer, och en del mindre. En del sover mycket, andra mindre och en del (hu) inte alls. En del barn utvecklas snabbt och andra långsammare.
Det är ok.
Huvudsaken är ju egentligen att dom mår bra. Dom lär sig allt dom behöver kunna så småningom. Dom är, liksom du och jag, individer. Olika. Unika.
Minns detta och ni har kommit en bra bit på vägen.
Sedan utvecklas barnet heeela tiden och precis när du fattat en sak så är det något nytt som dyker upp. Livet hamnar i en fas av ständig förändring.
Det kan ta ett par månader innan det känns bra. Men det får det faktiskt ta. Det är också ok.
Rom byggdes inte på en dag och man blir inte förälder bara för att man fått ett barn i sin famn.
Slutligen så kom ihåg följande, för det är viktigt…
Ni, som familj, måste hitta lösningar som passar er familj. Visst kan man få råd av mamma och svärmor och syster och barnmorskor och BVC och tanten i kassan på ICA men…i slutändan vet ni vad som funkar bäst för er och för ert barn.
Ni har all rätt i världen att fatta beslut utan att fråga någon annan och ni behöver inte förklara er inför någon om ni inte vill.
Det finns inga universallösningar kommer ni upptäcka som nyblivna föräldrar bara familjelösningar!
Det sista jag vill råda er är att prata med varandra. Berätta om vad som pågår i huvudet och i själen. Fråga varandra hur dagen har varit och lyssna! Unna er lite lyx som hämtmat, godis och en hyrfilm (eller vad ny lyx är för just er) då och då. Hjälps åt med vaknätter och visa hänsyn och omtanke.
30 oktober 2004