Utomkvedshavandeskap, min berättelse.

Detta var min första graviditet, jag bor i USA och därför är det möjligt att vårdprocedurerna kan vara något annorlunda än för i Sverige.

Jag opererades för ett utomkvedshavandeskap den 12 maj i år. Min graviditet var inte planerad, men jag och min man blev väldigt glada då vi fick reda på att jag var gravid.

Jag har en väldigt regelbunden mens, men den var försenad två dagar, vilket aldrig hänt förr, men jag fick en liten blödning som varade i två dagar, så jag tänkte inte mer på det. Dagarna gick och jag hade väldigt ömma bröst och var lätt illamående så jag gjorde ett hemtest, bara för säkerhets skull. Jag blev ordentligt förvånad när det visade sig vara positivt.

Vi var lite överraskade men som sagt väldigt glada. Jag ringde min gynekolog angående blödningen och fick veta att en liten blödning är ganska vanligt i samband med att det befruktade ägget fäster i livmodern, och det var inget jag skulle oroa mig för. Jag och min man satt uppe och pratade hela natten om vårt nya liv som föräldrar, det kändes som om vi hade en fantastisk hemlighet.

Men säg den lycka som varar...

Jag var glad och upprymd i ett par dagar, jag sökte information på internet, och läste allt jag hittade om graviditet. Jag räknade ut att jag var i v5. Jag planerade att köpa böcker om graviditet, men bestämde mig för att vänta tills efter jag varit hos gynekologen.

Jag fick reda på att jag var gravid på en lördag, på måndagen fick jag extremt ont i vänstra sidan av magen, ibland högg det till så hårt att jag knappt kunde stå rakt. Jag fick också en mindre blödning och ringde gynekologen och fick tid följande morgon. Vid undersökningen kunde man inte hitta någonting i min livmoder, det kunde vara för tidigt att se någonting, men min gynekolog misstänkte ett utomkvedshavandeskap och utförde mer tester. Jag skickades till en annan klinik för att dubbelkolla med en annan läkare och det konstaterades att jag hade ett utomkvedshavandeskap i min vänstra äggledare.

Jag fick tid för operation dagen efter. Jag var i ett lätt chocktillstånd, min mamma dog nästan av en brusten äggledare pga av utomkvedshavandeskap då jag var liten, så de känslorna kom tillbaka. Jag har haft turen att vara kärnfrisk hela mitt liv, så jag har aldrig ens varit på sjukhus, och det är lite läskigt att få reda på att man måste opereras. Min man kom och hämtade mig och jag ringde till min mamma och grät. Hon lugnade ner mig lite grand, och sa att det är positivt att det upptäcktes tidigt, och att allting skulle gå bra.

Följande morgon var jag på sjukhuset kl 7 på morgonen, jag blev undersökt av ytterligare läkare och gynekologer och rullades in för operation kl 10. I USA är det vanligt att din gynekolog även är den som förlöser dig och de flesta gynekologer är även kirurger, så det var min gynekolog som opererade mig. Operationen gick väldigt bra, de lyckades rädda min äggledare, och jag kunde lämna sjukhuset samma kväll.

De första veckorna efter operationen kände jag bara tacksamhet över att allt gått så bra, jag läkte bra och började tänka att det värsta är över.
Men när kroppen läkt fysiskt så började den emotionella biten. Först efter ett par, tre veckor började jag sörja över mitt förlorade barn.

Jag tyckte att det var jättesvårt att se gravida kvinnor, det verkade som om jag omgavs om kvinnor med problemfria, perfekta graviditeter. Jag kände mig som ett stort misslyckande, det var fel på min kropp, miljoner kvinnor blir gravida utan problem, men mig var det fel på. Jag hade fortfarande graviditetstecken som ömma bröst men visste samtidigt att ingenting fanns kvar, det kändes väldigt jobbigt.

Utåt sett har jag hållit skenet uppe, jag har sagt att jag mår bra och att det var skönt att det är över. Men då jag var ensam med min man, så har jag gåtit mycket. Han har varit ett fantastiskt stöd och har funnits till för mig hela tiden, men han svårt att förstå att jag varit så ledsen över barnet. Han var mest orolig för att förlora mig och när operationen gick bra så släppte det mesta av hans oro och sorg.

Nu är det nästan två månader sedan det hände, jag känner mig bättre för varje dag som går. Det är ingenting som går över när alla graviditetshormoner är borta som jag först trodde, utan någonting som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Jag sörjer lite över att nästa gång jag blir gravid (förhoppningsvis) så kommer det att vara ett besked som inte är odelat glädjefyllt, utan även en stor del stress.

Jag berättar min historia för jag tror att det kanske kan hjälpa någon som är i samma situation. Jag har känt mig ensam ibland trots allt stöd jag fått, både från sjukvård och från familj och vänner. Det känns lättare att gå igenom detta om man vet att det finns andra individer som gått igenom samma sak, och som förstår precis hur det känns. Att vissa dagar är bättre än andra, och att det trots allt blir lättare att hantera.

Jag har fått mycket hjälp och stöd från en engelsk site som specialiserar sig på utomkvedshavandeskap. Det finns mycket värme och förstaelse och erfarenhet som tjejerna där delar med sig av. Jag rekommenderar den varmt: www.ectopic.org.

/Anna