Jag har aldrig känt av någon klocka som tickar! Jag har istället varit en riktig party pingla i alla år. Men för fem år sedan träffade jag HONOM.
Han var precis som jag, hahaha. Party hela tiden :) Han jobbade då som bartender och hade en hop med tjejer efter sig.

I början träffades vi lite si och så efter några utekvällar på krogen. Men efter ett par månader så hade vi nog blivit lite beroende av varandra. Han kunde ringa när han slutade jobbet och be att få komma och sova hos mig och jag var fräck nog att ringa och be att få komma och sova hos honom efter en natt på krogen med väninnorna.

Men så åkte jag på semester med mina väninnor (en riktig party resa). Han måste ha saknat mig massor när jag var borta (man saknar inte kossan förens båset är tomt, hihi). För när jag kom hem så frågade han om det inte kunde bli BARA vi två....
Jag blev ganska paff, det hade jag ju inte räknat med.
Jag tror att jag i början valde just honom för att jag skulle kunna fortsätta leva mitt singel liv... Kunde jag verkligen binda mig till en?? Jodå, det kunde jag eftersom jag ändå inte hade någon annan i tankarna än just honom.

Till saken hör att mina väninnor inte trodde på detta förhållande på grund av att han var såååå mycket party kille och dessutom åtta år yngre än jag. Men mot allas varningar så flyttade vi ihop i hans lägenhet och hyrde ut min. Efter ett år (2001) förlovade vi oss med planer att inom ett år gifta oss.
Men det blir inte alltid som man tror...

År 2002 blev det bröllop, men inte för oss utan för min lillebror och hans sambo som då varit tillsammans i tio år. Ja ja, varför inte ett bröllop 2003? Jodå det blev bröllop igen! Men denna gången för hans bror och sambo som också hade levt ihop i tio år. Bröllop 2004 då??
Nää, det blidde inget med det heller! Det var två 60-års kalas och ett 80-års kalas i början av året inom familjerna, så näää det blev inget med det.

Men vi förlovade oss igen i april i år. Vi kanske hinner förlova oss en tredje gång innan vi gifter oss! :)
Men för att komma tillbaka till ämnet "berättelse om det positiva gravtestet"...

Som sagt det där med klockan som inte har tickat...
Den kom faktiskt igång en kväll när vi var ute och tog en öl efter jobbet. Då säger min fästman att det är dax att vi börjar planera för en stor 40-års skiva.
- Hmm för vem?
- För dig så klart, du fyller ju 40 nästa år!
- Va!? Gör jag?
- Hahaha, det vet du ju!
- Men jag har ju inte hunnit gifta mig eller skaffat barn som jag trodde att jag skulle ha gjort innan 40 (jag blev uppriktigt chockad och började faktiskt gråta. Det var då först min klocka började, inte ticka, utan RINGA rejält!).
- Men gumman det hinner vi!
- Buhu, jag kanske inte kan få barn och ska vi adoptera så är det bråttom!
- Vi får väl börja försöka då!

Sagt och gjort, jag gick raka vägen till apoteket dagen efter och införskaffade mig ägglossningstest!

Maj kommer och jag testar att jag har ägglossning och vi sätter igång med första försöket. I slutet av maj så kommer mensen som vanligt, buhu, jag kan inte jag är för gammal (klart man tänker så).
Men jag hör mig för med svägerskan (som har två barn nu) och får då veta att det är inte så himla lätt att bli gravid utan hon och brorsan försökte faktiskt ett år innan första barnet kom till.

Suck, det blev inte så intensiva försök efter jag hört detta.
När maj månad är slut och jag ska kolla nästa ägglossning så har jag inte någon ägglossning alls enligt stickorna!?
Jaja, jag hade så mycket annat att tänka på, fullt upp på jobbet och snart midsommar som skulle firas ute på landet i vanlig ordning. Och midsommar är då svägerskan och jag brukar dricka massa drinkar och ha riktigt kul ihop (vi ses inte så ofta).

Veckan innan midsommar börjar jag sakna min mens? När var det dax? Jag har väldigt korta intervaller mellan (och det ska tydligen också göra det svårare att bli gravid har jag hört!!??). Jag känner efter men det känns som vanligt i kroppen, så gravid är jag nog inte och det har ju hänt att mensen har varit några dagar sen.
I alla fall så gick jag till apoteket och köpte ett gravtest på lunchen (kunde ju vara bra att ha i framtiden).

Denna dag var jätte solig och vi tyckte att vi kunde gå och ta en öl på någon uteservering efter jobbet. Efter ett par öl så berättar jag för min kille att jag var lite (jätte lite) sen med mensen men jag hade ändå varit och köpt en test.
Han ville absolut att jag skulle testa på en gång. Huu, jag blev jättenervös och ville ha en öl till och röka några cigg till. Jag visste ju att om det var så att jag var gravid så var det här den sista ölen på ett tag och sista cigaretten.

Nästa gång jag behövde gå på toaletten så tog jag med mig testet och när jag kom tillbaka till bordet så satt han där och såg frågande ut....Jag tog fram testet och la det på bordet, men varken han eller jag förstod riktigt.
Det skulle bli ett plus i den rutan som visa om man var gravid annars ett ( - ) minusstreck. Men i denna ruta så var det ett streck åt fel håll ( | ) inget minus!? Jo kanske att det var ett åt andra hållet också så att det blev ett plus...?
Nää, vi var inte säkra, men vi betalade notan på en gång och gick till närmaste apotek och köpte ett nytt test (en annan sort). Så gick vi hem och där hemma drack jag massor av vatten för att kunna gå och kissa igen. Vi hade inte tålamod nog med att vänta tills nästa dag.

Efter jag tagit och testat igen satt vi i köket och väntade tålmodigt på att testet skulle bli klart och jodå det var streck i båda rutorna!! Vi var så glada att vi inte fick fram ett ljud och bara satt och flina åt varandra.

Det är nog så att vi fortfarande inte riktigt har fattat att det är sant! Jag är nu i vecka 24 och har inte riktigt fått den stora magen ännu.
Men något stort party på min 40-årsdag blir det nog inte :) Våran lill* har BF två veckor innan. Så jag hinner (om jag inte går över tiden) att bli mamma innan 40! Och giftermål? Hum, det verkar inte lika viktigt längre vi ska ju ha BARN!

Vad familjen sa när vi berättade?? Jag lovar att min lillebror, min lillasyster och min mamma ALLA blev chockade och trodde att - barn det skulle VI aldrig skaffa oss. :)

/Nannen