När jag började misstänka att jag fått missfall började jag febrilt leta på nätet efter berättelser om andra som fått det, dels för att få bekräftelse för mina misstankar dels för att få veta hur det känts och vad man ska göra. Därför vill jag nu delge andra mina erfarenheter och tankar.

Bakgrund
Slutade med p-piller för c:a 5 månader sedan med önskan om att bli gravid. Fick de två första månaderna mens med 26 dagars mellanrum därefter gjorde mensen ett uppehåll på en månad, dvs. 52 dagar tills nästa mens. Hann där emellan att göra ett gravtest som var negativt. Mensen kom och tiden gick, jag gick återigen över tiden och tänkte att jaha min nya cykel är väl på 52 dagar. Efter att ha gått 19 dagar över tiden så beslutade jag mig för att testa.

Torsdag
Gick upp på morgonen och gjorde ett gravtest (clearblue). Testet visade ett tydligt + och jag visade det glatt för min man. Båda blev mycket glada och jag gick omkring på moln hela dagen. Vi räknade snabbt ut att jag måste vara i v 7 (6+3).
Ringde BM för att höra vad som gällde för inskrivning och hur pass säkert testet var. De berättade att testen är säkra när det gäller positiva utslag och jag fick en tid för inskrivning om 12 dagar. Tänker efter för att se om jag kan komma på att jag upplevt några symptom, det enda är väl att jag varit lite tröttare än vanligt.
På kvällen fick jag några ”genomskinliga” flytningar men tänkte inte mer på det.

Fredag
Fortfarande lite flytningar. Min man och jag pratade om hur länge vi skulle vänta med att berätta den glada nyheten. Vi enades om att kompisarna skulle få veta efter inskrivningen och att det vore roligast att berätta för familjerna när vi träffar dem.
Senare på dagen började flytningarna innehålla koagulerat blod och blev mer och mer mensliknande i sitt utseende. På kvällen fick jag även ont i magen vid ett par korta tillfällen, ungefär som mensvärk, lite krampande långt ner i magen. Rätt så trött, och sover lite på eftermiddagen.

Lördag
Fortfarande blödningar och värk emellanåt, jag börjar misstänka att jag håller på att få missfall och läser febrilt på Internet för att se om jag kan få veta något. Får inga klara svar men misstankarna förstärks. Är ganska trött och sover en hel del under dagen. Har även lite svag huvudvärk.

Söndag
Blödningarna fortsätter och smärtan kommer med tätare intervaller. Jag skriver lite på niomanader.se i forumet och får till svar att jag bör kontakta sjukvården. Huvudvärken sitter i men är fortfarande svag. Jag ringde och fick svaret att jag skulle ringa i morgon bitti. Dock fick jag återkomma om smärtorna blev outhärdliga. De misstänker missfall av något slag.
Efter att ha haft rejält ont långt ner i magen och fortsatta blödningar så tilltog smärtan på eftermiddagen och den kröp längre ner.
Är trött både fysiskt och psykiskt, det är jobbigt att inte veta. Slummar lite till och från, skönt för då känns inte smärtan. Värken och kramperna har blivit värre och jag får gå på toaletten men 30 min mellanrum.
I samband med ett toabesök så ökande smärtan och det kändes som om det var något som kröp neråt, strax därefter kom det ut en "klump". Kunde inte se något men känslan var tydlig. Efter detta kom det rent blod en stund, smärtan avtog helt och blödning minskade drastiskt.
Antog att jag fått missfall.
Försökte att hålla modet uppe och vänta på att det skulle bli måndag så jag kunde ringa till kk. Pratade en del men min man och vi tyckte det var lite jobbigt. Surfade ännu mer för att läsa och få besked. Vet ju att alla mf är individuella men ändå… Gladde mig i alla fall åt att ett tidigt missfall inte innebär ökad risk för fler missfall. Började förlika mig vid tanken på att jag inte var gravid. Efter missfallet så känner jag huvudvärken tillta.

Måndag
Vaknade med huvudvärk, tog en panodil, det hjälpte.
Ringde kk, fick besked om att de skulle ringa upp 1,5 h senare… väntan…
Efter en halvtimme öppnade dock den privata kliniken jag tidigare haft kontakt med. Jag ringde även dem, de var jättesnälla. De sa att jag gärna fick prata med en BM eller kurator eller komma dit. Jag fick ringa närhelst jag kände att jag behövde deras hjälp.
När kk ringde drog jag hela historien och precis som jag anat så konstaterade de missfall.
De tyckte inte att jag behövde komma in på undersökning.
De var mycket vänliga och trevliga och berättade att jag troligen skulle ha blödningar i några dagar till och om det höll på längre eller ökade i omfång skulle jag höra av mig. Jag skulle även höra av mig om jag fick ont igen.

Jag vill ju bli gravid så jag frågade om hur jag skulle göra nu, försöka direkt eller vänta? De svarade att det finns olika skolor men att de rekommenderade skyddat sex tills jag haft nästa mens. De sa även att jag skulle göra ett gravtest om 4 veckor för att vara säker på att det var missfall.

Under dagen har jag haft mycket att göra så jag har inte haft så mycket tid att fundera, men det har jag däremot gjort ikväll.
Just nu känns det lite tomt men jag tror att jag kommer att komma förbi detta utan alltför stor sorg. Annars vet jag att jag har någonstans att vända mig men framför allt så har jag en underbar man och familj som stöttar till 100 %.

Nu när jag vet säkert har jag berättat för familjen och kommer även berätta för en nära kompis, känner att jag vill ha en backup om jag senare mår dåligt eller som stöd om jag blir extra orolig nästa gång jag blir gravid.

/Ulrika