Klockan 14 ringde jag till förlossningen och de bad mig stanna hemma och vänta även fast jag sa att min förra förlossning gick snabbt. Jag klockade värkar och det var väl ca 11- 12 minuter emellan. Jag satte mig i duschen för att lindra mina värkar.
Anders och Leo kom hem och vi satte oss för att äta mat. Robert var snäll och klockade värkarna åt mig i vardagsrummet. 8 minuter mellan värkarna nu.
Klockan 19 satte jag mig i badkaret igen för att lindra mina värkar som bara blev värre. Plötsligt fick jag panik och bankade hårt i väggen för att Anders skulle komma. Han sa – Nu åker vi bil!
Jag fick på något sätt på mig kläderna själv och packade lite sista grejer. (Eller jag tappade tandborsten i barnvagnen på väg ut så det blev eg inte så mycket mer packat).

Vi kom ner till bilen och jag frågade om vi skulle ta med babyskyddet nu. Då sa Anders – Nej för fan, det hinner vi inte. Nu drar vi.

Jag hade onda värkar på vägen in och jag satt som en ostbåge. Vår bil är inte särskilt rymlig att åka i när man är höggravid och har värkar.
Väl framme vid förlossningen ställde jag mig och väntade på att Anders skulle parkera. Han sprang från parkeringen och vi ringde på klockan. Klockan var runt 19.30.

När vi kom in så kom en kille som jobbade på förlossningen och mötte upp oss. Han frågade om jag hade mycket ont. Jag stod och grät.

Vi fick komma in på ett förlossningsrum på en gång och en barnmorska som hette Leena kom in. Anders tjatade så jag fick en undersökning innan hon skulle gå iväg och skriva in oss. Och det var tur det, för jag var öppen 8-9 cm med buktande fosterhinna. Sen fick jag lustgas, men det fanns inte ens en mask på rummet så jag fick andas i röret tills jag fick en mask. Men en snäll uska sprang och hämtade en mask åt mig.
Killen som tog emot oss i entren kom in i rummet med en bricka med saft. Jag tyckte det var pinsamt för jag var ju halvnaken. :P

Sen tog bm hål på fosterhinnorna. Det blev blött i sängen, men underlägget bytte de ut fort. Sen var jag fullt öppen sånär på en "kant", men bm höll undan den och det var dags att börja krysta.
Jag tog i en massa och det gick bra. Jag kände att jag hade en massa mera kraft att pressa på med egentligen. Men jag ville inte pressa på för mycket för jag var rädd för att spricka. Den här gången fick jag flåsa mig igenom en värk och det var jobbigt.
Men lustgasen var min bäste vän. (Vi hade nästan kul ihop)

Sen 19.58 kom han ut, den namnlöse bebisen. (Han heter numera Alexander Martin Svanqvist) 3815g 52 cm lång. Han låg på mitt bröst, pappa Anders fick klippa navelsträngen.
Jag tyckte att bebisen luktade konstigt. Det var nog för att han luktade starkt av fostervattnet. Han hade väldigt rolig frisyr. En "tuppkam" och 2 virvlar i bakhuvudet. Anders fick hålla när jag blev sydd. Tre stygn den här gången. Och jag var så hög på lustgas så att jag hörde tonerna till "mensch machine" med kraftwerk.

Alexander