Mitt namn är Anna. Jag bor i en Stockholmsförort som heter Tullinge.
Ända sedan tonåren har min mens krånglat, jag är idag 26 år.

När jag var 17 år så sa doktorer till mig, efter många undersökningar, att jag aldrig skulle kunna få barn. Jag hade så mycket cystor på äggstockarna. Några sa att jag fått det för att jag var så fet (vägde 80 och var 1,70 lång!).
Andra sa bara att det kan bli sådär.

Jag var jätte ledsen fastän jag inte hade några planer på barn då. Men att aldrig kunna välja...

Men åren gick och jag träffade världens underbaraste kille! Vi hade så småning om oskyddat sex, jag kunde ju ändå inte bli gravid, och det är här min berättelse börjar...

Ute låg snön tjock och vit. Men inte på dagisgården. Det var iskallt ute sa alla men jag svettades. En vecka kvar till jul.
Min mens hade inte synts till alls men jag oroade mig inte alls för det var absolut inte första gången. Däremot kände jag mig konstig.
Hade inga direkta symtom tyckte jag. Men när jag kom till jobbet denna morgon hade mina arbetskamrater köpt en present till mig. Ett graviditetstest.
Det kändes jobbigt.
Visste ju att dom menade väl men jag sa att jag aldrig kunde bli gravid utan hjälp. Att doktorer sagt det så många gånger.
Men dom sa bara ”Då behöver du ju inte oroa dig för att det ska vara positivt.”.

Jag var förkyld också så jag skyllde mitt konstiga mående på det.
Lite orolig.Tänk om mina cystor blivit elakartade?

Hela dagen gick.
Vi var ute o lekte i snön. Barnen klagade på att dom frös. Men jag kunde inte förstå vad dom menade. Det som var så varmt.
I tanken gnagde testet. Lika bra att få det gjort.
Jag gick in lite innan dom andra.
Kissade i en plastmugg och stack ner testet. Mina ben skakade så jag var tvungen att sätta mig på toalocket.
Minuten som följde kändes som en evighet.
Jag stirrade på stickan. Utanför dörren så började barnen komma in till mellanmålet.

Framför mina ögon så framträdde två jättestarka streck! Det var ett rfsu-test och jag fattade ingenting.
Kunde inte tro mina ögon.

Jag gick ut från toan till min bästa kompis Anne-Marie som genast frågade hur det hade gått.
Tankarna rusade runt och jag svarade ”Jag vet inte!”.
Hon tittad på testet och skrek ”GRATTIS!”.

Då vågade jag tro det.
Chocken släppte och tårarna forsade. Jag var gravid.

Christian min pojkvän. Vad skulle han säga?
Vi hade bara varit tillsammans i fyra månader.Tänk om han skulle säga nej!
När jag kom hem var han redan hemma och jag grinade hela kvällen. Till slut så fick jag fram orden.
Jag är gravid.

Jag glömmer aldrig vad han svarade.
Han sa: ”Jaha var det bara det?! Jag trodde att du träffat någon annan!”
Sedan sa han ”Det var ju bra! Vi skulle ju ändå vara tillsammans resten av livet. Så varför låta barn vänta?”

Den lycka jag kände då och den kärlek jag kände för honom kan bara mäta sig med den senare förlossningen.
Han är mitt livs kärlek. Någon jag aldrig vill vara utan.

Mitt barn blev en tjej som heter Maja.
Jag är så lycklig för att hon ville komma till mig. Ett mirakel.
Jag ville döpa henne till Casiopeja efter den största stjärnan på himmlen. För så är hon i mitt liv.
Men det blev en Maja - såg det direkt.

/Anna F