Om ett par dagar fyller Jacob år. Tre år. 3. Fatta vad tiden har gått fort. Från en liten liten parvel till nästan 15 kg och en meter lång, på tre år. Och personlighet har han, och humor, och mycket vilja. Denna lille kille.
Det har tagit mig väldigt lång tid att bearbeta det som hände den där dagen han föddes, och hur Jacobs första halvår...ja tom år var.
Jag vet inte varför det har varit så svårt att formulera, men det är först nu jag känner att jag kan och vill...vilket är synd eftersom många detaljer sedan länge har försvunnit ur minnet.

För att ni ska förstå så måste ni kanske läsa om hur det var när han föddes.
» Klicka för att läsa om dagen då Jacob föddes

Precis som en del kan få flashbacks genom att se något, ett landskap eller ett kort tex, så kan jag få flashbacks genom dofter. Mitt första minne efter att Jacob kom ut var att jag vaknade till på intensiven, att det var mörkt i rummet, att något pep och så var det lukten av....sjukhus. Det är en obeskrivbar lukt, men dom som legat på sjukhus vet vad jag menar. Där låg jag och innan jag visste ordet av så var jag klockan 1 på natten på väg ner, i min säng, till Neonatalen där Jacob låg.
Dom, sjuksköterskorna, tyckte att det vore bra om jag träffade Jacob redan då.

Igen, den kalla luften, lukten i de då mörka tysta korridorerna har etsat sig fast i mitt minne. Varje gång, vilket tacksamt nog inte är ofta alls, jag besöker sjukhuset så får jag obehagliga rysningar längs ryggen. För...även om allt nu gick bra till slut så var det ändå en ohyggligt påfrestande tid.

Det var ingen lätt match att manövrera in sängen till Neonatalens avdelning. Det var inte meningen att man skulle ta in sängar dit, och det var egentligen besöksförbud för alla som inte hörde hemma där. Men mamma-barn-anknytningen var viktig och sängen skulle bara in. Helt ärligt så minns jag inte jättemycket detaljer, för jag var rejält groggy vid det laget och förlamande trött.

Men någon lade en liten liten liten apunge med en blå smurfmössa på mitt bröst och en liten miniatyrmänniska kisade upp på mig med alldeles mörka mörka blanka tomma ögon. Lysröret ovanför oss var skarpt (sängen hade parkerats i korridoren nämligen och inte i de milt upplysta rummen där barnen låg) och det snurrade i huvudet på mig.
- Han är så liten. Vad liten han är. Så liten. Vad liten. Titta en bebis. Det är en Jacob. Vad liten han är.
Jag yrade nog rätt rejält. Sedan höll jag på att somna mitt i alltihop.
Någon plockade bort Jacob igen och jag somnade på vägen upp till intensiven igen.

Dagen efter vaknade jag till liv vid klockan 6 på morgonen. Jag mådde bra och hade bara 1:or och 2:or på smärtskalan. Fick därför inget mer smärtstillande för att se om det var ok ändå och blev därmed också klarare i huvudet ganska snart.
Genast insåg jag att jag var på intensiven och Jacob, mitt barn, var på Neo. Det där funkade inte. Skickade iväg min man, som hade fått sova på en extrasäng hos mig, till Jacob och väntade sedan otåligt på nyheter, alternativt att någon skulle ta mig till BB.
Men nej, BB var tyvärr fullt men eventuellt skulle jag kunna få komma upp vid lunchtid då en del andra mammor skulle skrivas ut. Jag fick vänta.

Maken kom tillbaka vid 11-tiden och förklarade att Jacob hade ätit 5 ml mat via sonden. Whohooo...5 ml. Han verkade frisk hade barnläkarna sagt men han var väldigt liten och man kunde ju inte veta om han tagit skada...än. Han var för stunden var enda barnet på Neonatalen och fick maximalt med uppmärksamhet från personalen.
Alltid något.
Men jag var otålig och stressad. Fast jag fick inte gå ner själv till Neo, för ingen lämnade intensiven bara sådär...och dessutom skulle jag tvuuunget köras i rullstol då jag hade förlorat blod och si rullstol hade dom ingen tillgänglig.
Meeen...

Som lovat blev faktiskt hämtad tillsammans med maken strax efter lunch. Nu skulle jag flyttas till BB. Vi parkerades i ett tillfälligt rum medans BB-rummen städades.
In kom två barnmorskor och kallpratade. Jag fick min Anti-D-spruta och dom tog blodprover samt visade papper på att Jacob var född (jo tack det hade jag märkt) och vilken blodgrupp han var.
Sedan nämnde ena barnmorskan att jag skulle få bo på en sal med tre andra snittade mammor och deras bebisar.
Jag fullkomligt bröt ihop.
Där kom allt...på en gång...all chock och rädsla och oro... Det bara forsade ur mig och maken fick tolka mina hulkningar.
- NEJ jag vill INTE bo på en sal med andra mammor som fick ha sina bebisar HOS SIG. OCH NEJ jag vill inte lyssna på deras bebisar, hur dom åt eller grät eller vad som. OCH NEJ jag vill inte prata om snitt med andra mammor för att det var trevligt med sällskap. NEJ NEJ NEJ.
Jag ville vara ifred.

Den ena barnmorskan blev sur, det minns jag väl. Hon snörpte ihop munnen och sa till min man, ovanför mitt huvud, att man inte själv kunde bestämma hur man ville bo och att man fick ta det man fick.
Jag blängde på henne mellan tårarna.
Min man, som är en lugn människa för det mesta, blev arg och sa att dom skulle kolla omedelbart om det inte gick att fixa ett singelrum då dom måste förstå att jag inte var stabil och skulle må än sämre av att dela rum och ”Hur tänkte dom egentligen?”.
Just DÅ i den stunden kändes frågan om att få eget rum eller dela som den viktigaste i hela världen.
Efter 15 minuter kom en annan barnmorska in och sa att hon hade fixat ett enkelrum på gynavdelningen som ligger i samma korridor som BB. Hon tyckte att det var självklart att jag inte skulle behöva dela sal när jag mådde som jag mådde.

Jag blev installerad i mitt rum, uppallrad i sängen och serverad lunch.
Ett annat bestående minne, luktminne då, är att all mat på sjukhuset luktade fisk (inte äckligt eller så men fisk) men smakade inget. Man kunde inte enbart via lukten från matvagnen som placerades på varje avdelning avgöra vad det var för lunch eller middag.
Fisk fisk fisk.
Klockan 14, när lunchen var uppäten och jag var kissad och klar, så hade jag fått nog. Jag skickade ut maken på jakt efter en rullstol eftersom jag insett att jag inte skulle orka gå hela Gyn- och BB-korridoren, stå i hissen ner och sedan också gå till Neo-avdelningen. Jag skrev en prydlig lapp till barnmorskorna som berättade vart jag var och lade den på sängen. Sedan stack vi.

När vi öppnade dörren till Neo så kände man att luften var annorlunda. Filtrerad liksom. Dessutom så surrade det tyst och så pep det här och där. Det var syre- och pulsmätaren som Jacob hade om foten som lät.
Jacob var det enda barnet på Neo just då.

Maken ledde mig vant in i ett rum där en ensam kuvös stod. Över kuvösen hängde ett täcke som var blått med gula stjärnor, och sidan mot oss var öppen. Därinne, i den stora kuvösen, i mörkret, låg den lilla apungen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva storleken på Jacob, eller hur han ser ut, men en av mina första associationer var att han liknade en nyfödd schimpansunge. En sån där liten en med mörka stora ögon som man kan se på naturprogram.
Han var verkligen liten, och det fanns inget underhudsfett alls vilket gjorde honom mer röd i skinnet än bebisrosa. Kinderna var smala och hans fötter var lika breda som min tumme. Och på händernas små små fingrar satt det små små naglar och på de små små naglarna fanns det små små nagelband. Hans hår var mörkt och han hade ärvt sin pappas tydliga änkesnibb i pannan. Han blundade och långa svarta täta ögonfransar kantade ögonlocken. En liten mini-bebis.
Märkligt.
Han gnydde lite.

Han hade fått en sond insatt och den lilla lilla slangen såg så stor ut där den gick in i hans näsa, och hans kind pryddes av en jättelik tejpbit för att hålla slangen på plats.

Även fast det var mitt barn så vågade jag inte röra honom utan att be om tillåtelse från en av barnsköterskorna. Hon visade hur man öppnade luckan på kuvösen.
- Du kan stoppa in handen och röra vid honom, det är ok.
Luften som slog emot oss från kuvösen var fuktig och varm. Lite tropiskt nästan. Jacob var, trots sin magra uppenbarelse, förvånansvärt varm också. Hans lilla hand höll om toppen på mitt finger och den lilla smala munnen rörde sig och inne i munnen kunde man ana en miniatyrtunga.

Det var verkligen ett....märkligt ögonblick. Där satt jag, i en storblommig mamma-rock från BB tillsammans med min man som var trött och blek, och kollade på en liten liten bebis i en tropisk låda. Och det var vår bebis. Känd som Pricken. Kallad Jacob efter farfar.
Inget hade ju direkt blivit som man tänkt sig.
Och vi undrade båda tyst vad som skulle ske nu.
Vad katten sker nu?

Det gick förvånandsvärt bra.
Barnsköterskorna behöll Jacob i kuvösen under det första dygnet och flyttade sedan ut honom till en vanlig säng med en värmemadrass. På hans lilla fot fästes en puls- och syremätare som höll lite extra koll på honom när ingen höll i honom, tex på natten.

Jacob fick mat genom en sond. Vi fick sätta oss med Jacob invirad i ett täcke i TV-rummet och sondmata honom långsamt långsamt med en spruta som fästes till slangen. Han gillade sin mat och ökade på mängden rätt rejält varje dag. Det märktes att han var hungrig.
Några av barnsköterskorna tyckte att jag skulle försöka amma honom men...det gick inte. Hans lilla mun hade en liten öppning och kom inte runt bröstvårtan. Dessutom så var han inte intresserad. Tror ärligt att han inte fattade poängen. Varför anstränga sig när maten kom så bra ändå genom sonden?
Det var lite tjat om amning iallafall, och jag fick pumpa mjölk så gott det gick. Allt som hänt i kombination med min brösthistorik gjorde ju att mjölken knappast sprutade ur mig. Men han fick ligga på mig ifall han skulle bli sugen.
» Klicka för att läsa om amningen som inte funkade

Jag satt med Jacob på mig så ofta som jag kunde, och de enda avbrotten blev när jag skulle pumpa mjölk (till ingen egentlig nytta då) och sova. Resten av dagarna satt vi på Neo i TV-rummet och kollade på alla UR-program som visades på dagtid.
Ja, och så blev det ju såklart avbrott när det skulle tas prover. Det var nog det värsta av allt. Jag kände mig som ett väldigt argt lejon som var instängt i en bur och som hörde sin unge skrika på hjälp. Jag gick fram oh tillbaka i korridoren och höll för öronen.
Idag, lite mognare då, hade jag nog inte accepterat all den provtagning som faktiskt skedde och jag hade nog heller inte accepterat att vanliga barnsköterskor (no offense) försökte sätta infarter i Jacobs armar. Dom klarade det inte och det tog flera flera försök på en hysterisk liten bebis innan det funkade.
Då var jag förstagångsmamma, osäker och förvirrad och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig...eller vad jag kunde göra. Så jag bet ihop. Men jag bevakade Jacob som en hök resten av tiden och ingen annan än jag eller hans pappa fick ta hand om honom om det kunde undvikas.
Utom möjligtvis det stora trygga mumintrollet Birgitta som lärde Jacob äta på flaska efter lite mindre än en vecka (och amningsbiten var helt utagerad). Hon var ok.

Det är en udda situation att försöka anknyta till sitt barn tillsammans med en rad andra främlingar inpå sig. Man är ju aldrig ifred och det kunde känna som bevakning ibland. Fast jag vill ändå poängtera att jag på det stora hela är väldigt nöjd med hur personalen behandlade mig/oss. Det fanns bara en som jag inte tyckte om och det kunde jag ju leva med.
Speciellt minns jag Gunilla och Ingergerd, två betydlig äldre barnsköterskor, som lärde oss så mycket om bebisar och bebisvård. Det var som föräldrakurs i praktiken. Dom var också noga med att poängtera att inga barn var lika och att man måste lära känna sitt barn och inte lyssna så mycket på andra.
Det låter ju självklart, men jag tror inte att det är det för alla. Oavsett så var tiden med dessa två damer otroligt värdefull, mer än vad jag tror att dom förstod.

Maken fick stanna ett par dagar med oss på BB sedan åkte han hem och jobbade. Vi kom överens om att det var bättre att han sparade sina pappadagar och istället kom efter jobbet. Jag fick bo på BB i 6 dagar.
Varje morgon ilade jag iväg direkt efter frukosten och barnmorskorna sa att dom aldrig ens såg mig. Dom lämnade Alvedon (ifall jag behövde pga snittet) på mitt rum.
Så kom dagen då jag skulle bli utskriven från BB. Jag var orolig för även om jag hade blivit lovad ett rum på Neo så visste jag ju inte säkert. Resurserna var begränsade och det kunde ju finnas andra som behövde rummet mer. Jag påpekade noga för barnläkaren på Neo att jag inte tänkte åka hem (inte för att hon sa något sådant utan för att jag verkligen ville poängtera detta) utan då hellre sov i en sovsäck i en korridor. Jag hade inte för avsikt att lämna Jacob och så var det bara.
Dr. Kristina lugnade mig snabbt med att det redan fanns ett rum avsatt för mig precis utanför Neo-avdelningen.
Puh.

Dagarna flöt på och Jacob växte så det knakade. Han var frisk och kry och blev mer och mer alert för varje dag. Han tittade sig omkring och viftade på sina små armar och ben.
Dr. Kryztina (en annan läkare) sa att ”Jacob behöver ingen vård, han behöver bara omvårdnad.”
Det kändes väldigt skönt att höra, speciellt eftersom det under slutet på vår första vecka på Neo hade kommit in fler barn som faktiskt behövde hjälp. En pojke med mycket låga hjärtljud (fanns misstanke om hjärtfel), en flicka som inte svarade på reflexkontroll (misstanke om Down syndrom och ev något mer) och en pojke som föddes med sammanväxta fingrar och gomspalt.
Dessutom fick vi vara med om att se hur ett helt blodigt operationsteam sprang in med en kuvös med en nyförlöst bebis som hade allvarligt hjärtfel. Bebisen skickades iväg till Astrid Lindgrens sjukhus med akuttransport och jag hörde senare hur man i radion bad billister att hålla undan för ambulansen som färdades mycket snabbt mellan Nyköping och Solna.
Då minns jag hur jag höll i Jacob och tänkte att han är bara liten. Han är b-a-r-a liten, men han är frisk.

Jag tror att det är viktigt att ändå påpeka att trots att allt gick väldigt smidigt under denna tid (frisk bebis, frisk mamma) så mådde jag inte speciellt bra. De där sista veckorna under graviditeten, som alla klagar på, är viktiga. Mycket viktiga tom. Det är dom som gör att man som kvinna förbereder sig mentalt för att bli mamma.
Det hann jag aldrig. Ena dagen jobbade jag och var gravid. Nästa dag var jag mamma till en prematur tillväxthämmad bebis.
Detta ställde till det inom mig och periodvis under denna tid så hade jag mina dippar. Jag fick erbjudande om att prata med en kurator, och jag frågade henne om hon hade varit där jag/vi var. Hon svarade nej. Visst, hon hade barn men hon hade inte varit där vi var. Jag tackade nej till vidare samtal och valde att istället prata med min man, som förstod mig avsevärt mycket bättre. Han var, och är, fantastisk. Han jobbade, tog hand om hus, räkningar, praktiska detaljer och kom varje dag till oss på sjukhuset (6 mil bort) för att stanna kvar till sen kväll. HUR orkade han?
En dag, då jag bara inte orkade med all provtagning (som ändå var tvunget att ske) och tyckte att livet var väldigt jobbigt kom min man på seneftermiddagen och räddade mig. Han bad barnsköterskorna hålla koll på Jacob under 1½ h och svepte sedan med mig på sin vita springare (läs: svarta SAAB) till slottet (läs: McDonalds).
Ja, jag förstår att för er som läser detta så låter det inte så romatiskt eller underbart. McDonalds liksom? Men ni anar inte...
Att få komma ut och bara vara. Att se andra människor, andra miljöer. Jag ville inte vara borta för länge (samvetet gnagde) men vi körde på Drive In och jag åt en Big Tasty (som då var en nyhet). Det där var så underbart att det gjorde att jag orkade vidare. När vi kom tillbaka till sjukhuset och Jacob så kände jag mig som en ny människa, som någon som varit på SPA i en vecka.
Lite till, sedan skulle vi få åka hem...

Jacob hade fötts med en röd fläck på sin hals. Inget som vi i all annan oro hade reflekterat över. En röd fläck betydde eldsmärke antog vi. So what?
Men under andra veckan började fläcken bli lite upphöjd, bara någon mm eller två, och tillräckligt för att jag skulle reagera på det.
Det är ett eldsmärke eller ett hemangiom sa barnläkarna. Inte att oroa sig för.
Det var heller inget problem under vår andra vecka på Neo men det blev ett problem inom ett par månader.
» Klicka för att läsa om Jacobs hemangiom

Jag hade börjat tycka att det var jobbigt att vara på Neo och uttryckte detta till barnläkaren Fredrik som gick morgonronden den 8:e. Han satte sig ner och frågade mig om jag var redo att åka hem med Jacob.
Hem? Hmmm...det kändes lite läskigt men ja självklart ville jag hem. VI ville hem.
Det var ett bra tecken tyckte Fredrik som föreslog att vi skulle få åka hem på permission redan dagen efter. För att testa lite hur det kändes.
Aaaah...åka hem? Plötsligt kändes det VÄLDIGT läskigt.

Jacob fick sova inne i mitt rum natten mellan den 8:e och 9:e för att jag skulle vänja mig vid ljuden som en liten bebis kan göra i sömnen. Dessutom hade dom kopplat bort puls- och syremätaren, till min stora fasa bör tilläggas, och tagit bort värmemadrassen helt (dom hade successivt sänkt temperaturen på den under veckans gång).
Jag sov inget alls den natten utan satt oroligt och höll koll på Jacob, som sov gott i sin plastbalja.

Och så kom då morgonen den 9:e november. Det var en strålande förvinterdag med klarblå himmel och strålande sol. Luften var kall.
Jacob vägdes och vågen stannade på 2100 gram. Han hade gått upp, igen (han hade aldrig gått ner alls). Dr Fredrik godkände hemgång och det beslutades att vi skulle återkomma dagen efter kring lunch för att kolla vikten och utvärdera vår permission.
Vi packade in Jacob i en jättefin blå overall som F:s kollegor hade inhandlat. Trots att det bara var storlek 50 så kunde man enkelt fått plats med två Jacob i den. Den lilla fleecemössan halkade ner över ögonen och bebisvantarna räckte hela vägen upp till armbågarna.
Jacob placerade för första gången i ett babyskydd (bilbarnstol) och satt där och plirade med ögonen medans vi packade samman alla våra tillhörigheter. Dessutom fick vi med oss ett par burkar med Enfalac, specialersättning för prematurer. Jacob dissade amningen och vi hade beslutat oss för att köra på flaska istället.

Vi steg ut i luften och jag, som bara hade lämnat sjukhuset kort två gånger under dessa två veckor, fick nästan ont i lungorna utav all skön kall luft.
F hämtade bilen och parkerade vid entrén. Vi packade in Jacob och åkte sedan hem.
Åka hem... Hem. Wow!

Vår permission gick så bra. Jacob åt och sov och var som bebisar var mest.
En snabb visit på sjukhuset dagen efter visade att han hade ökat i vikt över dagen och då han mådde bra så blev vi utskrivna.
Den 10:e november 2003 satte vi oss i bilen och åkte äntligen hem ”på riktigt”, som en familj.

/AnneSophie