KRÖNIKA  Hur kan man vara orolig för tonåren när barnen inte ens har nått en ålder av 9? Hur kommer det sig att jag kan ligga vaken en hel natt och oroa mig för att mina barn ska bli brottslingar, eller andra hemskheter de kan råka ut för. De kan bli rånade, nedslagna eller mobbade. De kanske inte kommer in på den skola som de söker till, eller så kommer de in men det visar sig vara fel för dem och de slösar bort fyra år av sina liv? Det kanske blir ännu värre, de blir själva våldsbenägna. Vad gör man då? Jag hoppas innerligt att mina tre barn ska ha det bra, få lagom mycket motgångar och en himla massa framgångar. Jag vill vara en sådan mamma som stöttar dem i allt, vad de än gör...

Anledningen till att jag har sådana perioder av oro tror jag beror på de två första barnens pappa. Han finns inte i deras liv längre. Han är inte död eller så, han sitter i fängelse. Jag är så rädd att det ska vara genetiskt, att mina barn ska bli som honom. Han sitter nu i fängelset för tolfte gången på 10 år. Han ringer hem till oss ibland och ångrar sig, jag har hört hans tal en miljon gånger. Jag tror på honom varje gång och jag hoppas fortfarande att han ska tillfriskna så att barnen kan få lära känna honom. Allt han behöver göra är att sluta med droger. Varför i hela friden ska det vara så svårt? Han har inget att förlora, allt att vinna!

Idag lever jag inte med deras pappa, han stack från oss ganska snabbt. Jag flyttade till en ny stad där jag inte kände en enda kotte. Då var lilla tjejen 4 månader och killen var inte ens två år. Det är den tuffaste period jag haft i mitt liv men samtidigt den absolut bästa! Jag har aldrig någonsin varit så rädd och lycklig, så ledsen och så glad. När jag tänker tillbaka på den tiden ser jag mig själv som en hjälte. Jag slog mig fri från fysisk och psykisk misshandel, som förmodligen bara hade blivit värre. Jag skaffade mig ett jobb och träffade mannen i mitt liv samtidigt som mina barn fick den trygghet de behöver. För ingen kan säga annat om mina barn, de är trygga!

Om jag verkligen trodde att det gick att skydda barnen från allt olyckligt som finns på vår jord så skulle jag det. Jag skulle inte tveka en sekund om jag verkligen trodde att det skulle hjälpa dem. Fast jag tror att vi alla behöver motgångar för att kunna se våra framgångar. Det ända jag kan göra är att finnas där för dem när de behöver mig. Det kommer jag, alltid… Det kan ni lita på!